Gästkrönika: Sverige och Finland – allt mer isär?

Nästa år fyller Finland 100 år. Grannlandet Norge funderar på att presenta Finland med en 1324 meter hög fjälltopp genom en enklare justering av gränsen uppe i norr, om regering och Storting går med på förslaget och grundlagen ändras.

Bengt Lindroth. Bengt Lindroth.

Sverige har ännu större skäl än Norge att grubbla över hur den finländska självständigheten bäst hedras och jubileet uppmärksammas. Mönstret påminner än så länge om läget inför märkesåret 2009, då det handlade om 200-årsminnet av skilsmässan mellan de båda rikshalvorna. Först föreföll det allmänna intresset måttligt, inte minst hos medierna i Sverige – men när året var ett faktum blev uppslutningen trots allt hyfsad både på officiell nivå och publicitetsmässigt.

Kommer detta att upprepas 2017, så att republikens hundraårsfirande till sist ändå blir ett slags manifestation för en tätnande gemenskap nu när EU och Europa har det så bekymmersamt? Jag är inte alls säker på det.

Tvärtom, jag hör flera människor med känselspröten ute i båda länderna säga att under de åtta år som gått sedan märkesåret 2009 ökar varningstecknen på att Sverige och Finland driver isär. Den oron är också min, av flera skäl.

Färre nyheter om grannen

Vår nyhetsbevakning av varandra har totalt sett blivit tunnare. Framför allt i riktning från Finland till Sverige, också om enstaka journalistinsatser varit förträffliga. Det reguljära flödet saknas. Dramatiken kring asyl- och flyktingkriserna hösten 2015 var visserligen stor i båda länderna, de var ju så uppenbart delar av samma europeiska skeende, men så snart det lugnat sig med folkvandringarna genom Sverige mot Finland slocknade också svenska mediers intresse.

Soldiers of Odins gatupatruller fick det att lite flamma till igen. Dock blev de politiska bekymren under vintern och våren i Finland, de många partiledarbytena, regeringen Sipiläs mödor för att få till stånd ett samhällsfördrag – en trepartsöverenskommelse mellan arbetsmarknadens parter och staten om att förbättra eurolandet Finlands konkurrenskraft – i stort obevakade. Med det viktiga undantaget att vissa ekonomiredaktioner, till exempel Svenska Dagbladets, fördjupade sig i republikens ekonomiska strukturproblem.

Så har det varit länge, det vill säga klent med löpande nyheter från Finland i svenska medier, med undantag för vissa ishockeyturneringar och näringslivsjournalistiken. Med Nokias fall tappade dessvärre också den senare delen något av sin forna lyster. Att finländska redaktioner följt svensk samhälls- och politikutveckling på ett mer fullödigt vis förändrar inte bilden. Den mediala obalansen har ökat.

Vi, framför allt vi som lever i Sverige, vet eller bryr oss mindre om tillståndet på andra sidan Bottniska viken i dag än 2009.

BREXIT

Diskussionerna i de båda länderna kring brexit förs som i två slutna rum, utan beröringsytor i något gemensamt offentligt samtal. Följderna av ovissheten kring britternas utträde ur EU har ventilerats högst sporadiskt under sommaren i semesterslappa Sverige. I eurolandet Finland sitter däremot den politiskt starkaste anti-EU-kraften, Sannfinländarna, i regeringen och ordförande Timo Soini rent av på platsen som utrikesminister och han har snuddat vid tanken på folkomröstning i frågan, om än inte förrän efter nästa val.

Brexit är alltså en fråga – den största av alla Europafrågor just nu – med högst skilda laddningar i parlament och regerings- och partikanslier i Stockholm och Helsingfors. Detta är beklagligt, eftersom oklarheterna kring brexit enligt flera opinionsmätningar samtidigt tycks ha gjort attityderna i båda länder mer positiva till tanken på fortsatt EU-medverkan. Här öppnar sig alltså en chans att gemensamt och konstruktivt arbeta för att skapa en svensk-finländsk-skandinavisk-östersjöisk ny medvetenhet, som ett bidrag till det allt svajigare Europabygget.
     
Vi riskerar att missa den chansen.

Nato?

Nästa exempel på ”ökade oförståelser” är försvars- och säkerhetspolitiken och eventuellt Natomedlemskap. Ibland sägs att de två alliansfria staterna kommit varandra närmare än någonsin på det militära området. Försvarsministrarna Jussi Niinistö och Peter Hultqvist har tillsammans signerat tidningsartiklar med den innebörden.  Det är kanske sant i något slags teknisk mening, i fråga om upphandlingsprojekt och informationsutbyten, vad gäller viss övningsverksamhet etcetera, men knappast då det gäller tolkningen av världen och Europa i stort.

Tydligast framgick det under president Sauli Niinistös seminarium på sommarresidenset Gullranda, där den svenska borgerlighetens två ledande säkerhetspolitiker, Karin Enström och Allan Widman, ifrågasatte det kloka i att deras värd senare under sommaren bjudit in presidentkollegan Vladimir Putin från Ryssland eftersom ”i Sverige ses det närmast som obegripligt att bjuda in Putin i det här läget” (Enström).  Niinistö gav svar på tal: ”Ni svenskar hänger inte med er tid”, och behovet av en aktiv dialog med Ryssland har ingalunda minskat.

Motsättningen känns igen sedan kalla krigets och Sovjetunionens sista årtionden: klassisk finländsk pragmatism ställs mot svenskt moraliserande. 

Då det gäller ett eventuellt Natomedlemskap förs också debatterna på skilda vis.  För Finlands del förs de utifrån den klart uttalade och parlamentariskt mer allmänt omfattade tanken att en ”radikal förändring av den geopolitiska situationen” eventuellt kan få Finland att gå med i Nato, gärna i sällskap med Sverige.

I Sverige är läget förvirrat. Regeringen säger nej till att ens utreda sådana frågor – vilket gjorts i Finland – medan den borgerliga oppositionen i princip är för medlemskap, i Liberalernas fall med sådan polemisk iver att de verkar vilja lämna in en ansökan redan i morgon. Försvarsminister Peter Hultqvist talar sig å andra sidan varm för nordiskt försvarssamarbete, men många är de debattörer inom hans eget socialdemokratiska parti som envisas med att se på regeringens agerande som ett förtäckt eller stegvist närmande till ett Nato som sägs bli allt mer Rysslandsfientligt.

Klimatskillnaderna i synen på Ryssland och Nato uppenbarar sig tydligare i dag än under märkesåret 2009, efter kriserna i Ukraina och påstådda ryska propaganda- och desinformationskampanjer i väst, inför tanken att Donald Trump som ny president i USA definierar om Natos förpliktelser gentemot sina europeiska allierade, till exempel i Baltikum, och medan EU:s kompassnål snurrar runt, runt.

Så sannerligen, sannerligen, jubileumsåret 2017 blir det verkliga prövoåret för Finlands och Sveriges förmåga att samtala och samarbeta.

Bengt Lindroth

Född 1942. Tidigare anställd på Sveriges Radio som bland annat korrespondent för Norden och Baltikum. Politisk redaktör på tidningen Expressen 1985–1994. I dag frilansjournalist och författare, senast till boken Väljarnas hämnd – populism och nationalism i Norden (2016). Han har också varit verksam med olika uppdrag inom Kulturfonden Sverige-Finland.
 

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter

Etikettmoln