”Ha tydligare förväntningar mellan handledare och doktorand”

Allt fler svenska doktorander har en tryggare anställning än tidigare, men det finns fortfarande mycket som kunde förbättras. Det anser Anna Peixoto som skrivit sin avhandling om doktoranders arbetsvillkor.

– Allt började med att jag var intresserad av forskningsfinansiering – vem får sina anslag beviljade? Vem är det som lyckas och inte lyckas?

Det berättar Anna Peixoto från Göteborgs universitet i en intervju för Addeto. I juni 2014 disputerade hon med avhandlingen De mest lämpade – en studie av doktoranders habituering på det vetenskapliga fältet. För avhandlingen intervjuade hon sammanlagt femton doktorander från tre olika forskningsfält – humanister, naturvetare och utbildningsvetare.

– Det finns några positiva sidor med doktorandernas situation. Allt fler har en anställning där de har rätt till bland annat semester, det är alltså tryggare än tidigare, säger Peixoto.

Sedan den svenska forskarutbildningsreformen år 1998 har doktoranderna varit tvungna att ha full finansiering för sina studier för att bli antagna till forskarutbildningen. Detta har lett till att fler och fler fått en doktorandanställning, vilket betyder att doktorandstudierna inte längre i lika stor utsträckning finansieras via stipendier. Enligt Peixoto har de regler som kom med reformen varit till för att ge ökad trygghet till doktoranderna.

– Även om reglerna finns, finns det en del outtalat i verksamheten som inte alltid stämmer överens med de officiella reglerna. Officiellt heter det att det ska ta fyra år att skriva sin avhandling, men internt inom till exempel humaniora så anser många att en avhandling gjord på fyra år inte är tillräckligt bra.

Anna Peixoto påpekar att det ofta också kan vara svårt att veta vad som gäller när officiella påbud inte harmonierar med inofficiella regler.

– Den som hänvisar till regler blir inte populär i akademin. Man ska ställa upp på de oskrivna koderna och inte ifrågasätta, analyserar Peixoto.

Relationen till handledaren viktig

Det är få doktorander som byter handledare mitt i, fastän det kanske skulle finnas skäl för det. Anna Peixoto hade själv en komplicerad handledarsituation som till slut ledde till att hon bytte handledare. På grund av flera olika relationer till de inblandade var det ibland otydligt vem som kunde kräva vad, berättar Peixoto.

Problemet löste sig, men enligt henne kan många hamna i en jobbig situation om allt inte fungerar med handledaren. Forskare kritiserar ogärna andra forskare.

– Forskarkretsarna är ju ganska små, man ska förhålla sig väl till de andra för att kunna få rekommendationsbrev och post doc-anställningar, säger Peixoto.

Enligt henne finns det en viss maktobalans mellan doktoranden och handledaren.

– Doktoranden är i en beroenderelation till handledaren, den ena är överordnad medan den andra är underordnad.

Peixoto påpekar att eventuella problem mellan en handledare och en doktorand inte bara handlar om personkemi, det finns också större strukturella problem. Hon anser att handledarrollen borde professionaliseras.

– Förväntningarna mellan handledaren och doktoranden borde förtydligas. Man kan till exempel ha ett inledande samtal – vad har vi för förväntningar på varandra?

Under arbetet med sin avhandling märkte Peixoto att det finns mycket som kunde vara bättre i forskarnas ställning.

– Det finns mer problem än vad man vill erkänna. Akademin är ganska självgod. Forskning handlar allt mer om att meritera sig själv än att bedriva intressant forskning – om man ska uttrycka det krasst.

Peixoto har också fått kritik för sin avhandling eftersom hon bara intervjuat doktorander.

– Många anser att doktoranderna har missuppfattat situationer och kritikerna har sagt att jag borde ha intervjuat handledare också, men jag ville föra fram doktorandernas syn.

Enligt henne finns en allmän tanke om att man ska vara så himla tacksam för att man får lov att vara inom akademin och därmed också ställa upp på sådant som inte alltid är relevant för utbildningen.

Behövs mer än Zlatan

Under intervjun lyfter Anna Peixoto fram att det är viktigt med en blandad forskarkår.

– Det finns en risk för att universitetet utarmar sig själv, det är till exempel många kvinnor inom naturvetenskaper som väljer att avsluta forskarkarriären. Där går man miste om mycket potentiell och bra arbetskraft.

Enligt Peixoto ska man inte heller låsa sig i modellen om en forskare som ägnar hela sitt liv åt forskningen.

– Man kan bedriva bra forskning utan att jobba med det dygnet runt.

Hon påpekar att forskararbetet inte heller är jämnt, vissa perioder innebär mer jobb än andra.

– Då brukar många säga att Zlatan inte blev proffs utan att träna mycket, men vi kan inte bara ha Zlatan i akademin, säger Peixoto.

Enligt henne tycks det vara som att de som kan tänka sig att fortsätta med forskning är personer som kan stå ut med osäkerheten.

– Jag tror att det kommer bli svårt att rekrytera framtida forskare. Om inte arbetsförhållandena är okej blir premisserna för verksamheten mindre lockande.

Nu jobbar Anna Peixoto som vikarierande lärare och studievägledare på Göteborgs universitet.

– Jag är ju inte utbildad för att vara studievägledare, så hittills har jag varit en dålig investering av staten, skämtar hon.

– Men det här är ett roligt och viktigt uppdrag. Det är verkligen en djungel för unga studenter i dag. Jag ser också att de vill vara mer målinriktade och efterfrågar mer ”säkra” lösningar, säger Peixoto.

Text: Michaela von Kügelgen / Addeto

Artikeln ingår i Addetos nya serie där unga forskare presenteras. Hur ser de på den akademiska världen? Hur mår forskningen?

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter

Etikettmoln