”Viljan att ifrågasätta är viktig”

Veikko Eranti forskar om politiskt deltagande vid Helsingfors universitet. Han trivs som forskare, men enligt honom utvecklas universiteten åt fel håll. Han hoppas också på mer diskussion kring vad en doktorsavhandling egentligen är.

– Att skriva min pro gradu-avhandling var det svåraste dittills – på ett bra sätt. Jag fick fokusera på stora helheter. Efter gradun tyckte min handledare att jag borde fortsätta forska, berättar Veikko Eranti (på bilden).

Nu forskar han vid Helsingfors universitet om politiskt deltagande och nimby-konflikter. Hans forskningsområde är brett, han har bland annat inkluderat forskning om sociala medier.

– Jag ville forska om ämnen som anknyter till städer inom demokratiforskning. Det skulle ha varit naivt att skriva om ämnet utan att skriva något om sociala medier.

Eranti har bland annat forskat om hur många olika sociala signaler gilla-knappen ger. Han har fått finansiering från Konestiftelsen och konstaterar själv att han inte alls haft det lika svårt som många andra forskare som är beroende av extern finansiering.

– Jag bestämde att jag inte skulle börja forska om jag inte fick finansiering. Många har ett så kallat inre tvång eller en passion för att forska oberoende av om de får understöd eller inte. Man måste vara väldigt engagerad för att orka forska ett halvt år åt gången.

Enligt Eranti finns det en del slumpmässighet i hur understöden utdelas. Å andra sidan ska alla inte heller få finansiering.

– Systemet skulle fungera fel om alla skulle få finansiering. Men nog är det här lite krångligt, det är slumpartat vilka bra forskare som får finansiering, säger Eranti.

Enligt honom finns det en ”huvudlös tudelning” i doktorandstudierna. En del får finansiering för ett år åt gången, andra för hela tiden.

– Finansieringen borde absolut fås för hela doktorandperioden, eller högst så att det skulle finnas en kontrollpunkt halvvägs.

”Vad är en doktorsexamen?”

 

Under Veikko Erantis doktorandstudier har en sak irriterat honom mer än något annat. Att bara tala om irritation räcker inte ens för att beskriva hans känslor.

– Nuförtiden måste doktorander med extern finansiering betala hyra för sina arbetsutrymmen till Helsingfors universitet. Det här är extremt sårande. En dag kom det bara en räkning från universitetet. Det här är det dummaste jag vet.

Eranti påpekar att det handlar om små summor för universitetet, men för en forskare är summan stor. Händelserna ledde till att Eranti tillsammans med två forskarkolleger hyrde ett kontorsutrymme. Från fria marknaden hittade gänget ett billigare alternativ och en trevligare arbetsmiljö än vad universitet kunde erbjuda.

Till en viss grad har frånvaron från universitetet lett till att Eranti inte har träffat sin handledare speciellt ofta.

– Å andra sidan är jag en självständig person. Många upplever ändå att mer handledning skulle vara bra, men universitetet verkar inte uppleva att handledning ansikte mot ansikte är så viktigt.

Enligt Veikko Eranti skulle det därför vara viktigt att diskutera vad en doktorsavhandling egentligen är och innebär.

– Tidigare var doktorandstudierna sävligare, nu ska man skriva en avhandling på fyra år. Vad är en doktorsexamen? Vad är en doktorsavhandling?

Eranti påpekar att det i Finland har varit vanligt att skriva rätt omfattande avhandlingar och enligt honom svajar universitetet nu mellan det gamla och det nya – man borde välja någotdera.

– Det får inte finnas en konflikt mellan förväntningar och slutresultat. Om alla ska kunna prestera en bra avhandling på fyra år måste universiteten satsa på handledningen avsevärt mycket mer än nu.

Enligt Eranti är en avhandling på fyra år en rimlig tanke – så länge förväntningarna är rimliga. De långsamma publiceringsprocesserna orsakar ändå en del problem.

– Det blir bråttom i början om man vill få något publicerat med tanke på att publiceringsprocessen kan ta upp till 1,5 år, säger Eranti.

Som forskare får man skapa nytt

Bäst trivs Veikko Eranti med andra forskare och han har också strävat efter att forska tillsammans med andra.

– Det bästa är när vi med ett litet gäng försöker lösa något. De smartaste grejerna kommer man oftast på i grupp, i övrigt är det här ett rätt ensamt arbete.

Det krävs en hel del seghet och ihärdighet av en doktorand.

– Man måste orka bry sig om detaljerna, själv gillar jag mer de stora perspektiven.

Att vara intresserad av världen är en annan viktig egenskap. Man måste vilja ifrågasätta.

– Man måste söka förklaringar och inte respektera auktoriteter för mycket. En forskare måste vara redo att utmana rådande uppfattningar.

Efter att Eranti är klar med sin doktorsavhandling väntar en 1,5-årig postdoc-finansiering, men han har ännu inte bestämt sig för hur han ska göra.

– Det blir en möjlighet för mig att verkligen tänka igenom allt – borde jag göra något annat?

Eranti trivs ändå i den akademiska världen.

– Det här är ett alldeles unikt yrke. Man får koncentrera sig länge och skapa något nytt. Som forskare kan man också delta i den samhälleliga diskussionen.

Universitetens nuvarande utveckling får ändå kritik av Eranti.

– Just nu är allt lite upp och ner, universiteten utvecklas åt fel håll. Stiftelser fungerar ändå som en kompletterande kraft så jag är inte radikalt orolig. Pendeln kan ännu svingas åt ett annat håll, säger Eranti.

Text: Michaela von Kügelgen / Addeto
 

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter

Etikettmoln