Vänstern väldigt lika i Sverige och Finland

I Finland har yttervänstern traditionellt haft fler anhängare än i Sverige. Lauri Karvonen, professor i statsvetenskap, bedömer att det finländska Vänsterförbundet och det svenska Vänsterpartiet är ungefär lika stora och väldigt snarlika i dag.

– Kommunismen var förbjuden i Finland under åren 1930–1944 men i samband med vapenstilleståndet med Sovjetunionen krävde Sovjet att kommunismen måste tillåtas i Finland, berättar professor Lauri Karvonen från Åbo Akademi.

Vänsterförbundet grundades år 1990 för att fortsätta föregångaren Demokratiska Förbundet för Finlands Folks (DFFF) politiska verksamhet.

– DFFF var en kommunistdominerad organisation som mest hade en fjärdedel av väljarstödet, medan Socialdemokraterna dominerat vänsterhalvan i Sverige, förklarar Karvonen.

Enligt honom betydde Sovjetunionens kollaps mycket mer för Finland och den finländska vänsterpolitiken än vad den betydde i Sverige.

– Under Sovjetunionens tid var det omöjligt för Finland att distansera sig från kommunismen och så länge som Sovjetunionen fanns stödde det den finländska yttervänstern.

I och med Sovjetunionens fall skedde en viss brytning med kommunismen då Vänsterförbundet grundades.

– Än i dag finns det kommunister i det svenska Vänsterpartiet, men inte i det finska partiet. I Sverige finns också en starkare kommunistisk belastning och de andra partierna kan ibland anklaga Vänsterpartiet för kommunism, säger Karvonen.
 

I våras lämnade Vänsterförbundet Finlands regering. Partiets anhängare har hyllat partiet för att stå för sin politik medan motståndarna anklagat Vänsterförbundet för att fly sitt ansvar.

– Finlands sexpartiregering var från början en märklig skapelse och resultatet av långa förhandlingar. Det var inte alls givet att vi skulle få en regering, säger Lauri Karvonen.

För Vänsterförbundet blev budgetramens förhandlingar för mycket.

– Rent taktiskt ville partiet offentligt markera hur långt man är redo att gå.

Enligt honom är det svårt att säga hur Vänsterförbundet kommer att klara sig i de kommande valen, men enligt opinionsmätningar har det skett en liten ökning i väljarstödet. Karvonen anser att kritiken om ansvarsflykt i samband med Vänsterförbundets sorti ur regeringen var väntad.

– Det är vanlig politisk retorik från motståndare. Dessutom har finländska regeringar länge konstruerats så att ett parti kan lämna regeringen utan att den mister sin majoritet. Regeringen vill inte riskera att bli offer och därför bildas ofta överstora regeringar med bastant majoritet. Då är regeringen inte beroende av de mindre partierna, förklarar Karvonen.

Då man jämför riksdagspartierna i Sverige och Finland ligger Vänsterförbundet och Vänsterpartiet rätt nära varandra.

– Likheterna överväger. Båda är för den traditionella skattefinansierade välfärdsstaten. Båda är också för att tjänster produceras och finansieras inom ramen av den offentliga sektorn.

Enligt Karvonen är den svenska profileringen ännu offensivare. Bland annat är Vänsterpartiet emot vinstdrivande verksamhet. Men då det gäller säkerhetspolitik är båda inne på samma linje.

– Båda säger nej till Nato och den rödgröna politiken är synlig. Profilmässigt är Vänsterpartiet snäppet mer till vänster än Vänsterförbundet.

Enligt Karvonen är partiledarna naturligtvis viktiga, men medierna har en benägenhet att överdriva deras betydelse.

– Ett parti ska främst fungera som en organisation med ett gemensamt budskap. Partiledare kommer och går, säger Karvonen.

Han lyfter ändå fram Gudrun Schyman (partiledare 1993–2003) som ett exempel på en stark partiledare.

– Det uppstod ett fenomen kring henne. Den här typen av fenomen är vanligare i Sverige än i Finland på grund av Finlands personval. I Sverige kan partiledarna bli partiets ansikte, i Finland är det egentligen inte så, eventuellt med undantag av Sannfinländarna och Timo Soini. Men det här är en skillnad mellan länderna, inte mellan partierna.

Historiskt har vänstern lockat till sig arbetarröster, men också väljare från periferin.

– I Finland har det talats om ödemarkskommunism i bland annat norra Finland, säger professor Lauri Karvonen.

Det postindustriella samhället har ändå rört om i väljarkåren.

– I dag är det mer en kulturradikal intelligentia som röstar på yttervänstern. Miljöfrågor har också blivit viktigare, precis som i många andra partier. Vänsterns väljare försvarar också bland annat invandrare och sexuella minoriteter.

I väljarkåren finns en stor del offentligt anställda personer. Enligt Karvonen är också kvinnorna något överrepresenterade.

– Båda partiernas väljarkår är kvinnligt dominerad, säger Karvonen.

Text: Michaela von Kügelgen / Addeto