Forskning om psykiska störningar hos finländska soldater

I Ville Kivimäkis nya doktorsavhandling behandlas psykiska störningar hos finländska soldater ur ett bredare perspektiv än tidigare. Enligt Kivimäki var det flera soldater med psykiska störningar som inte fick behövlig psykiatrisk vård.

–Vi har en filmlik bild av kriget att en enda hemsk händelse gör människan galen. I fortsättningskriget var det vanligare att det obehagliga, långsamt tärande och pikande våldet blev tyngre på lång sikt. Efter en lång rad våldsupplevelser kunde också ”vardagligt” våld bryta nacken på en, säger forskare Ville Kivimäki till tidningen Keskisuomalainen.

Kivimäkis doktorsavhandling Battled Nerves: Finnish Soldiers' War Experience, Trauma, and Military Psychiatry, 1941-44 behandlar psykiska störningar hos finländska soldater under fortsättningskriget. En tidigare forskning, gjord av Försvarsmaktens psykiater Matti Ponteva, visade att antalet soldater i fortsättningskriget som var i behov av psykiatrisk vård var ungefär 15 700 man.

Kivimäki betonar att den här siffran bara belyser en del av fenomenet: alla finländska soldater med psykiska störningar skickades inte från fronten till psykiatrisk vård. Tidningen Helsingin Sanomat skriver att soldater som hade symptom skickades inte bort innan de orsakade skada vid fronten. I stället förflyttades soldaterna till hjälptjänsten eller så fick de vila några dagar. Speciellt de unga soldaterna hade också en hög tröskel för att berätta om sina symptom.

– Skammen var en större rädsla än döden. Skam förknippades med feghet, mentala sjukdomar och desertering. De som fick vård var vanliga finländska soldater som hamnade mitt i förskräckliga förhållanden, säger Kivimäki till Helsingin Sanomat.

Tidningen Suomen Kuvalehti skriver att man försökte neka den moraliskt förkastliga och skamliga psykiska störningen och separera den från själv krigsupplevelsen.

– Om man skulle ha godkänt att en normal man kan knäckas kunde Pandoras ask ha öppnats. Hur kan man kriga om vem som helst kan knäckas? Manlighet mättes med krig. En hel soldat är ändå inte realism, säger Kivimäki till Suomen Kuvalehti.

Innan vinterkriget hade de finländska psykiatrerna inga förstahandserfarenheter av psykiska störningar som kan orsakas av kriget. Lärdomarna togs nästan enbart av den tyska krigspsykiatrin, där den ledande tanken, speciellt efter första världskriget, var att det var patienternas egna psykiska svagheter och fel som orsakade störningarna.

– Psykiatrerna hade ingen fronterfarenhet och man såg på de mentala problemen via psykiatriska lärdomar från fredstid. I vården ägnade man liten uppmärksamhet till de våldsamma erfarenheterna vid fronten. I stället sökte man orsaker i enfaldighet, karaktär och mentala sjukdomar i släkten, fastän det var helt vanliga män som vårdades. Det är ändå sant att det inte fanns någon gallring bland soldaterna och vid fronten fanns män som i dag skulle klassas som lindrigt funktionshindrade, säger Kivimäki till Keskisuomalainen.

Genomgående under fortsättningskriget var de psykiatriska patienterna avsevärt äldre än de värnpliktiga. Den vanligaste psykpatienten var en 30-årig man – det var tyngst för de äldre reservisterna som redan hade familj och som plötsligt hamnade till fronten.

– Kriget avbröt livet hos en 30-åring på ett annat sätt än hos de yngre männen. De äldre var tvungna att lämna sina familjer för att återgå i tjänst. De var med andra ord på ett sätt tvungna att återgå till den unga mannens roll, säger Kivimäki till Helsingin Sanomat.

Ville Kivimäkis doktorsavhandling granskades 17.6.2013 vid Åbo Akademis humanistiska fakultet.

Helsingin Sanomat 
Keskisuomalainen 
Suomen Kuvalehti 
Åbo Akademis pressmeddelande 

Text: Michaela von Kügelgen / Addeto