Kulturpolitik i Finland och Sverige – två sidor av samma mynt?

Sverige har börjat genomföra en markant regionalisering av statliga stöd till kulturlivet. Är den finländska kulturpolitiken mer centraliserad, och vad beror i så fall skillnaderna mellan länderna på? Vilka är de mest brännande kulturpolitiska frågorna idag och i morgon? Vilka bidrag kan den akademiska forskningen ge i sammanhanget? Dessa frågor dryftas vid ett symposium på Jyväskylä universitet i april. Samtidigt presenteras också Addeto.com – Forskning och kunskap om Sverige och Finland.

Den 8–9 april ordnas symposiet Cultural policy in Finland and Sweden – Two sides of the same coin? på campus Seminaarinmäki vid Jyväskylä universitet. Då diskuteras framför allt forskning om kulturpolitik, där Finland och Sverige verkar ha valt lite olika vägar.

– I Sverige talas det om ”koffertmodellen”, som innebär att regionerna – i vissa fall länen – får en mängd pengar av statens kulturråd som de i stort sett får hantera själva. Samtidigt förväntas regionerna förstärka sina egna, i många fall redan betydande satsningar på till exempel teater, musik och annan konstnärlig verksamhet, säger docent Mats Rolén.

 I Finland saknas en klar regional aktör – ansvaret för kulturpolitiken vilar i stället på staten och kommunerna.

 – Den regionala kulturpolitiken är summan av många aktörer, av vilka ingen har samma ställning som landstingen i Sverige. Taike-reformen har upplevts bidra till centraliseringen. Strukturellt stämmer det, men tiden får utvisa vilken verksamhetskultur den skapar för sig, säger Anita Kangas, professor i kulturpolitik vid Jyväskylä universitet.

Hon påpekar att strukturer är en sak – hur verksamheterna fördelar sig beror på resurserna. 

– Vi har rätt många företag inom de kreativa branscherna, konst- och kulturinstitutioner samt utvecklingsstöd för konst i södra Finland. I regionerna koncentreras verksamheten till regioncentra. 

I Finland har finansieringen stått på relativt stabil grund tack vare att intäkter från tips- och spelmonopol har kanaliserats till kulturen. Särskilt under depressionen utgjorde detta en viktig buffert, men enligt Kangas börjar problemen inom den offentliga ekonomin synas allt klarare även inom kulturpolitiken.

– Det finns en ökad efterfrågan på nya verksamhetsformer inom kultur och konst. Just nu verkar vi ha en osthyveleffekt där alla påverkas lite grann, och därutöver vissa mer än andra. Eftersom det är fråga om en relativt liten sektor är den särskilt sårbar, till exempel i kommunerna. Därför borde man stärka partnerskapen ännu mer än tidigare, på bredare basis. Ett viktigt projekt för framtiden är reformen av statsandelssystemet, som bland annat kan avgöra framtiden för det omfattande nätverket av konstinstitutioner.

För att få en bakgrund till Finlands och Sveriges vägval i kulturpolitiken bjuder den första dagen av symposiet på en fördjupning i de båda ländernas förvaltningsstrukturer över tid.

Under dag två jämförs bland annat konstråden i de två länderna och det civila samhällets roll inom kulturpolitiken.

– Svenska staten talar allt mer om att kulturen måste samverka med näringslivet och även det civila samhället ska involveras mer, säger Mats Rolén och preciserar att det till exempel kan gälla hembygdsföreningar, studieförbund och andra ideellt arbetande organisationer.

Symposiet avslutas med en paneldiskussion om den nordiska kulturpolitikens utmaningar.

Det huvudsakliga språket för symposiet är engelska, och tillställningen kommer att videofilmas av Jyväskylä universitet. Programmet i sin helhet finns i den bifogade pdf-filen.

Text: Jonas Lindholm / Addeto

Artikel om symposiet på Jyväskylä universitets webbplats