Olika villkor för doktorander i Sverige och Finland

Läget för doktorander ser olika ut i Sverige och Finland – såväl under doktorandstudierna som efter dem. I Finland är finansieringen inte alls lika tydlig som i Sverige, vilket leder till att många doktorander har en osäker tillvaro. Också arbetslösheten bland doktorer är högre i Finland – men inte så alarmerande trots allt.

I början av mars ordnade Hanaholmen – Kulturcentrum för Sverige och Finland tillsammans med Helsingfors universitet seminariet Framtida arbetsmarknader för doktorsutbildade. Under seminariet hördes röster från både Finland och Sverige.

Seminariet inleddes med ett inlägg av professor emeritus Dan Brändström som talade om finansieringsmodellen för högre utbildning i Sverige. Enligt honom skedde de första förändringarna under 1960-talet.

– Då sades att det behövs en kortare doktorsutbildning. Det skulle inte längre vara ett livsverk att skriva en avhandling, sa Brändström.

Den största skillnaden mellan Finland och Sverige i dag är att alla doktorander i Sverige ska ha en säkrad finansiering för hela utbildningsperioden. Beslutet fattades i slutet av 1990-talet och efter det har antalet forskarstuderande minskat kraftigt. Enligt Brändström fanns i början av 2000-talet cirka 55 000 forskarstuderande, nu är siffran ungefär 19 000. Årligen antas ungefär 3 000 nya doktorander.

– Nu satsar stiftelser och fonder i stället på att stöda post doc-forskning, berättade Brändström.

Behövs kontinuitet i finansieringen

I Finland ser läget för doktorander och doktorer dystrare ut: för tillfället är 8 procent av doktorerna arbetslösa. I fjol hade Finland för första gången tusen arbetslösa doktorer.

En orsak är den försämrade nationalekonomin, men enligt Rolle Alho från Forskarförbundet kan man inte endast skylla på det.

– Vi anser ändå inte att det har utbildats för många doktorer. Under 1 procent av personer i arbetsför ålder är doktorer. Siffran är låg om man jämför med till exempel Sverige eller Tyskland, sa Alho.

I Finland finns cirka 20 000 doktorander, alltså ungefär lika många som i Sverige i dag. Enligt Rolle Alho är grundproblemet i Finland bristen på kontinuitet.

– Det behövs kontinuerlig och tillräcklig finansiering. Nu går det åt för mycket tid av doktorandstudierna till byråkrati och till att ansöka om pengar. Det finns ändå ett behov av doktorsutbildade nu, världen blir allt mer komplex och vi behöver fler som kan förstå och analysera, sa Rolle Alho.

Trots att arbetslösheten bland doktorer har ökat, sysselsätts doktorer fortfarande bäst av alla högskoleutbildade. Bland annat det här framgår av rapporten Hur doktorer hittar jobb som är gjord av Undervisnings- och kulturministeriet.

– Antalet avlagda doktorsexamina har stigit kraftigt i Finland. Sysselsättningen är lägre bland dem som finansierat sina doktorandstudier med stipendier, sa Eeva Kaunismaa, undervisningsråd vid Undervisnings- och kulturministeriet.
 

Kari Raivio avslutade seminariet. Foto: Hanaholmen.
Kari Raivio avslutade seminariet. Foto: Hanaholmen.

Satsa på forskarkarriärer

Seminariet avslutades med ett anförande av kansler emeritus Kari Raivio. Han ställde bland annat frågan – varför är det så många som vill ha en doktorsexamen?

– Under recessionen ökar antalet doktorander för att det inte finns andra jobb, men det här är inte en bra motivationsfaktor, sa Raivio.

Han påminde om att största delen av doktorerna inte fortsätter som forskare efter sin examen.

– Vi borde satsa på dem som verkligen vill ha en forskarkarriär, sa Raivio.

Han lyfte fram att det till exempel inom medicinska är många som disputerar för att det ofta är ett krav för vissa tjänster.

– Det borde finnas ett annorlunda system att utvärdera de kliniska färdigheterna och kunskaperna.

Kari Raivio nämnde också att ministerierna har en budget på över 200 miljoner euro som kan användas för att beställa forskning och utredningar.

– Men för att kunna göra vettiga investeringar krävs kompetens. Just nu har inte alla forskningschefer på ministerierna doktorsexamen, men det borde de ha.

Kari Raivio hoppas också på en tydligare och långvarigare finansieringsmodell från stiftelser och fonder. Enligt honom är det största problemet ändå kvaliteten på forskningen.

– Antalet avklarade examina är en del av universitetens finansieringsmodell och det är i universitetens intresse att utexaminera så många som möjligt, men det finns ingen kvalitetskontroll. Jag önskar att vi kunde tänka mer på kvaliteten av en utbildning, avslutade Raivio.

Under seminariet talade också Sami Syrjämäki, doktorsutbildningskoordinator vid Helsingfors universitet, och Sanja Mursu, ombudsman vid Akademiker inom tekniska TEK, Akademiska företagare AKY.

Text: Michaela von Kügelgen / Addeto
 

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter

Etikettmoln