Kulturarvet i de svenska och finska riksarkiven

I arkiven hittar vi skatter som annars kunde glömmas bort. Här kan du läsa en kommentar skriven professor Kari Tarkiainen om arkivens betydelse för vårt kulturarv. Längre ner på sidan hittar du mer information om riksarkiven i Sverige och Finland.

Varför upprätthålla arkiv?

Sverige och Finland är två syskonländer, där staten och samhällssystemet visar starka gemensamma drag. Det är inte att undra på – ländernas historia är gemensam fram till 1800-talets början och även därefter har utvecklingen löpt längs delvis parallella banor, så att likheterna har kunnat – om inte öka, så åtminstone leva ett fortsatt starkt liv. 

Särskilt iakttagbar är känslan av gemenskap inom de båda ländernas arkivväsen, där resterna av den gamla kulturen och historiens informationsskatter förvaras. På de bägge hållen har källornas förvaringsplatser utvecklats till moderna institutioner, ett slags ”planeringsverk för forntiden”, hos vilka tjänstemännen eftersträvar att bevara en så fullödig bild av nutid och det nära förflutna som möjligt. Det paradoxala är att detta till en stor del måste ske genom gallring, genom att likvidera mindre värdefulla informationsmassor, för att det viktiga skulle få utrymme att finnas till. Utan att gå närmare in på detta skall här koncentreras på frågor, hur man har kommit därhän. Vilken utveckling har våra arkivinstitutioner haft genom tiderna?

Till att börja med måste man betona, att när kristendomen en gång infördes i Sverige och Finland, hade dessa länder en föga känd historia. I Norden, och därigenom också i Sverige, fanns det en skriven kultur i form av runskrift, tecken ristade i stenar som man reste till minne av märkvärdiga människor och minnesvärda bedrifter. Utöver dessa skrivna minnesmärken förvaltade människorna ett stor muntligt traditionsbestånd, sägner och kväden, men också visdomsord och landskapslagar, som gick i arv genom tradering från generation till generation. Finland saknade helt runstenar men folkloren var där desto rikare genom att många av de poetiska Kalevalasångerna hade sin rot i den gråa forntiden. Emellertid uppstod de riktiga arkiven först något senare, genom den ”europeisering”, som kristendomens genombrott och införande av dess nya internationella språk, latinet, faktiskt betydde.

Med medeltiden börjar informationsbevarandets långa historia i våra länder. Man kan småningom börja tala om kulturskatter från påvebullor till näverbrev, från högadlig korrespondens till liturgisk litteratur vid kyrkor och kloster. Det medeltida skriftiga beståndet i Sverige och Finland är i jämförelse med sydligare länder inte stort: det är fråga om de båda länderna inte mera än vad ett bättre lokalt arkiv på kontinenten eller i England kan visa upp. Att man vet mycket litet om vissa sidor av livet beror mindre på att det finns så få dokument bevarade än på att många förhållanden och företeelser inte alls har blivit dokumenterade. Den som bäst behärskade det disparata medeltidsmaterialet i Gustav Vasas och hans söners kungliga kansli var sekreteraren Rasmus Ludvigsson (död 1594). Han lade upp aktsamlingar för krönikeverk i den anda, som var rådande i Sverige efter landets frigörelse från Kalmarunionen.

Det fanns sålunda ett embryo till Riksarkiv i Sverige redan på 1500-talet. Nytt medeltidsmaterial strömmade in i dess valv genom de konfiskationer, som kyrkor och kloster drabbades av. De medeltida handskrifternas slitstarka pergamentsblad blev omslag kring fogdarnas och kammarens räkenskaper. I Svenska Kammararkivet finns fortfarande minst 17 000 sådana omslag, hämtade från omkring 5 000 olika böcker, och Helsingfors Universitetsbibliotek kan lägga ett antal omslag till denna siffra. Det har sagts, att Sverige och Finland tillsammans äger genom existensen av dessa ”munkepärmar” Nordeuropas största medeltida bibliotek. Pärmarna innesluter tusentals blad profana s.k. fogderäkenskaper från 1500-talet och 1600-talets början. Detta räkenskapsarv är också betydelsefullt, och andra länder än Sverige och Finland saknar det. Fogderäkenskaper är nämligen ett utmärkt titthål mot det vardagliga livets många sidor, och att de överhuvud finns, har berott på det av Gustav Vasa skapade starka riket. Annorstädes i Europa, där feodalism och adelsvälde frodades, uppstod inte sådana serier av statliga skattelängder.

Gustav Vasa etablerade en stark centralmakt i Stockholm, där kansliet och kammaren – båda belägna i slottet Tre Kronor - började bilda sina dokumentserier. De viktigaste serierna hette Riksregistraturet, ett bestånd av avskrifter av kungliga brev, och Räntekammarböckerna, ett slags redovisning av vad som fanns i kronans kontantkassa. I en fullmakt till rikskanslern Axel Oxenstierna 1612 föreskrev den unge kungen Gustav II Adolf, att handhavande av rikets arkiv skulle ske genom rikskanslern. Att just rikskanslern hade det högsta ansvaret i arkivfrågorna kommer även till synes i 1618 års kansliordning, som innehåller den första instruktionen för Riksarkivet. Den är för övrigt den första kända fullmakten för ett riksarkiv i Europa och gällde också för Finland, som då var en integrerad del av riket.

Den svenska stormaktstiden omfattade åren 1561-1721, en period som en del historiker brukar kalla för ”vårt långa 1600-tal”. Typiskt för denna epok var att staten fick anstränga sina krafter till det yttersta för att bära kostnaderna för de oavbrutna krig, som hörde till den expansiva politiken. Grundskatterna kompletterades därför genom personliga skatter och uttag av krigsfolk, vilket ledde till registrering av stora delar av befolkningen. Den bäst kända typen av de längder som tillkom i sammanhanget är mantalslängderna. Men även militära rullor, som upptog manskap till de olika regementena, såväl knektar som båtsmän, börjar nu växa fram, och efter 1686 års kyrkolag också folkbokföringshandlingar (längder över döpta, vigda och begravda) som hade ambitionen att täcka hela den svenska och finska befolkningen. Existensen av detta tidiga personrelaterade material är det svenska och finska arkivväsendets särmärke. Det berättar om den svenska stormaktens hårda grepp om människorna, som kontrollerades från vaggan till graven vad såväl tro som inkomster beträffar.

Riksarkivets historia präglas under stormaktstiden av lugn och tillväxt. Ämbetsverket fick på 1640-talet lokaler i en tillbyggnad till Stockholms slott: där kunde nu handlingarna för första gången placeras på hyllor i två stora valv, det övre och det nedre, samt ordnas och förtecknas enligt en systematik, som motsvarade tidens värderingar. Denna välordnade tillvaro slutade med en katastrof, som på sitt sätt förebådade den gamla stormaktens fall. En häftig eldsvåda utbröt 1697 på Stockholms slott och trängde från vindsvåningen neråt till arkivvåningarna. Det övre valvet som innehöll arkivmaterial fram till 1654 blev först angripet av lågorna, och därifrån hann man bara rädda en del. Under en enda eftermiddag förintades en tredjedel av rikets handlingar. Men detta var bara en sida av medaljen – den andra var, att även resten av arkivmaterialet vid evakueringen hade hamnat i ett hopplöst, svårbemästrat virrvarr.

Stormaktsväldets sammanbrott kom till synes på ett antal olika sätt och plan. Man förlorade monopolet på Östersjön, det lilla svensk-finska imperiet krympte territoriellt och områden, för vilka man fört krig i 150 år, hamnade i andra händer. Den starka statens grepp på människorna avtog och dess kontrollerande öga miste sin skärpa. En ny tid med en ny anda började prägla samhällslivet. Svällande protokollserier stod på programmet. Sammanträdeskvarnen var på gång! Överallt, från små sockenstämmor på landet till sammankomster på Riddarhuset i Stockholm höll man möten och dokumenterade sina diskussioner genom anteckningar. Frihetstiden, 1721-1772, var de snabbt växande arkivmassornas tid.

Till sammanhanget hör också 1766 års ryktbara tryckfrihetsförordning, i sitt slag unik i världen. Förordningen innehöll en tanke, att varje medborgare hade rätt att ta del av allmänna handlingar, detta för att kunna övervaka och kontrollera myndigheternas arbete. Offentlighetsprincipen var född, och allt senare tal om ”den genomskinliga förvaltningen” går tillbaka på den. Även gammalt, historiskt arkivmaterial började tillgängliggöras under 1800-talet, och arkivforskningarna i vår egen tids mening blev därmed en verklighet att räkna med.

Dessförinnan hade en ny statlig katastrof drabbat det gemensamma riket. Finland lösgjordes genom Fredrikshamnsfreden 1809 från Sverige som ryskt storfurstendöme och började föra ett eget, statligt liv. Rikssprängningen betydde, att Sverige förlorade en tredjedel av sin yta och en fjärdedel av sin befolkning. Sverige och Finland var nu två parallella stater, som i hög grad liknade varandra. Man har inte utan orsak definierat händelserna som Sveriges ”dubblering”. Men även de svenska arkiven fick vidkännas stora förluster. Sålunda överskeppades år 1810 med stöd av Fredrikshamnstraktaten 83 lådor arkivhandlingar från Stockholm till Åbo, varifrån materialet något senare fortsatte sin resa till Helsingfors. Det utgjorde fröet till ett nytt, självständigt finskt arkivväsen.

Så hade ”Finlands Allmänna Arkiv”, som det till en början benämndes, fått sina första arkivalier. Senare kom namnet ”Kejserliga senatens för Finland arkiv” till användning, och när serierna fortsatte att svälla, tog man år1869 ordet ”Statsarkiv” i bruk. Denna institution motsvarade på alla områden det svenska Riksarkivet, varifrån en del av dess material hade kommit. Läser man parallellt de två historiska framställningar som finns tillgängliga, Severin Berghs ”Svenska Riksarkivet” och Martti Kerkkonens ”Finlands Riksarkiv” blir man förvånad över, hur likadan utveckling dessa två verk upplevde under 1800-talets lopp. Även de två arkivhusen i huvudstäderna byggdes samtidigt, i Helsingfors år 1890 ritat av arkitekten Karl Gustaf Nyström, i Sverige på Riddarholmen år 1891 gestaltat av arkitekten Axel Fredrik Nyström.  Att årtalen är nästan lika och att även de två arkitekterna bär samma släktnamn är tillfälligheter, som väcker uppmärksamhet. Eller kanske bör man skriva, att arkiven i Sverige och Finland är lika som två bär.

Helt sant är detta kanske inte. Skillnader finns, fast det är mycket fråga om nyanser. Sverige har i regel varit förebild, när det finska arkivsystemet har utvecklats. Därifrån kommer de finska arkivens ordningsschema, arkivlag och myndighetsservice, för att inte tala om principerna för gallring och forskarservice. Skillnaderna har mycket berott på att den senare historien har varit olik i de båda länderna. I Sverige har forskningen koncentrerat sig på den inre historien, folkrörelserna och annat, i Finland åter på konvulsionerna i samband med medborgarkriget, vinterkriget och fortsättningskriget, vilkas dramatik helt naturligt har lockat historiker till att skriva om dessa företeelser. Dessa olikheter i forskarintressen syns i arkiven. På båda hållen har dock den internationella utvecklingen inom informatiken – läs kopieringsmaskiners och datorers frammarsch i förvaltning och byråkrati – vållat stora problem, som man har försökt lösa längs rätt likartade riktlinjer.

Ett par skillnader bör man dock lyfta fram för att illustrera, att det ändå är fråga om två skilda länder och samhällen. Sverige har numera nio miljoner invånare och Finland fem, och man skulle förvänta sig, att arkivens volym i Sverige skulle vara ungefär tvådubbel jämfört med Finland. Men i själva verket har Sverige över fyra gånger så mycket papper i sina arkivmagasin som Finland! Handlingsmassornas storlek beror nämligen inte på befolkningsmängden utan på antalet av pappersproducerande och skrivglada byråkrater. Och på denna punkt är relationerna faktiskt sådana, att Finland klarar och har alltid klarat sig med en bråkdel av den administration, som har funnits i Sverige, utredningarnas och de djuplodande beslutens mönsterland.

En annan skillnad är, att socialpolitiken har varit till en stor hjälp, när de svenska arkiven – Riksarkivet och Landsarkiven – under sent 1900-tal började svälla. I motsats till Finland har i den svenska landsorten som medicin mot arbetslösheten uppvuxit arkivcentra som SVAR (Svensk Arkivinformation) i Ramsele. De har haft en viktig uppgift att fylla genom att sprida arkivinformation till gemene man. Mikrofilmning och digitalisering av breda och populära arkivserier som kyrkböcker, kartor och kamerala handlingar har kunnat ske vid dessa institutioner, som Finland helt har saknat. Att överföra pappersarkiv till digital form har därför lyckats i Sverige betydligt bättre än i Finland, som bildligt talat ännu trampar i sina barnaskor i detta hänseende.

Men varför skall man överhuvud spara på arkiv, gamla och nyare papper, film och digital information? Arkivdokumentationen skiljer sig i några hänseenden från övriga kulturminnen. Den förvaras dold för ögat i arkivens magasinsutrymmen och den förutsätter historiska förkunskaper, språkkänsla och ibland färdighet i paleografi för att öppna sig. Den berättar om det förflutna på ett annat sätt än visuellt omedelbart synliga konstverk, föremål och byggnader. Men för den som behärskar arkivforskningens hantverk är den rika informationsskatten en stor källa till upptäckarglädje. Det behöver inte hemlighållas, att varken den nuvarande eller den äldre forskningen har haft kapacitet att behandla varje dokument som förvaras i arkiven. Dörrarna står fortfarande öppna för dem som vill göra fynd i arkiven!

Den store svenske historikern Erik Gustaf Geijer skrev en gång, att biblioteken var som matsalar dit man inbjöd gäster, men att arkiven liknade kök där de goda rätterna lagades osynliga för nyfikna blickar. Hans liknelse mellan färdiga produkter och råvaror beskriver korrekt skillnaden mellan bibliotek och arkiv. Arkivhandlingarna är en gång för alla skärvor av Historien, de lockar inte bara som sådana utan också som pusselbitar som det gäller att sätta in i sitt sammanhang!

Kari Tarkiainen Professor, f.d. finsk riksarkivarie

bilder ur finlands riksarkiv

Finlands paviljong på världsutställ-ningen i Paris år 1900. Fotot är en del av utställningen Pro Finlandia.
Fotot är en del av utställningen Pro Finlandia.
Fransk skämtteckning om situationen i Finland och Ryssland. Fotot är en del av utställningen Pro Finlandia.

Svenska Riksarkivet förvarar:

  • 717 452 hyllmeter handlingar på papper 
  • 3 163 hyllmeter militärt tryck (vid Krigsarkivet)
  • 3 266 532 stycken kartor och ritningar
  • 86 194 rullar 
    mikrofilm

Riksarkivet i sverige

Riksarkivet är en av Sveriges äldsta myndigheter med rötter i medeltiden. Landsarkiven och Riksarkivet har samarbetat på olika sätt över tiden. Den 1 januari 2010 slogs Riksarkivet och landsarkiven ihop till en myndighet; Riksarkivet.

Riksarkivet utformar föreskrifter och allmänna råd för arkivhantering. Tillsynsverksamhet riktar sig såväl till centrala (civila och militära) som till regionala myndigheter. Gentemot kommuner och landsting har Riksarkivet en rådgivande roll. Till Riksarkivet i Stockholm levereras handlingar från regeringskansliet och olika centrala, civila och militära, myndigheter samt enskilda arkiv från bland annat organisationer, föreningar och enskilda personer.

Riksarkivets regionala avdelningar, landsarkiven, tar emot handlingar från regionala myndigheter samt enskilda arkiv inom sina respektive distrikt. Kyrkoarkiven med viktigt material för släktforskningen, bl.a. födelse-, vigsel-, dödböcker, in- och utflyttningslängder och husförhörslängder, förvaras också på landsarkiven. Förutom att ta emot, bevara och vårda de arkiv man förvaltar, har Riksarkivet uppdrag att tillgängliggöra materialet.

Ett sätt är att digitalisera handlingarna och göra dem nåbara via Internet. Riksarkivet SVAR arbetar främst med denna uppgift. Riksarkivet MKC (Mediekonverteringscentrum) skannar material för Riksarkivet och åt externa beställare. Riksarkivet har även ansvar för att heraldiska vapen och symboler utförs i enlighet med gängse heraldiska normer samt att lagen som styr deras användning följs.

Arkivarierna vid Riksarkivet har ofta studerat historievetenskapliga ämnen och arkivvetenskap, eller arkiv- och informationsvetenskap.
 

riksarkivet i Finland

Arkivverket består av Riksarkivet och sju underlydande landsarkiv. Riksarkivet har utvecklats ur Senatens arkiv som grundades år 1816.
De första landsarkiven grundades under 1900-talets första årtionden.


Under den svenska tiden styrdes Finland från Stockholm. När Finland anslöts till Ryssland som ett autonomt storfurstendöme år 1809 fick landet en egen centralförvaltning. Till Senatens arkiv överfördes handlingar rörande Finland från Sverige och så småningom även material från andra ämbetsverk. År 1869 ändrades namnet till Statsarkivet och 1939 till Riksarkivet.

Det första landsarkivet grundades 1927 i Tavastehus. Härefter följde landsarkiven i Uleåborg och Åbo 1932, S:t Michel (Viborg) 1934 och Vasa 1936. Jyväskylä landsarkiv grundades 1967 och Joensuu landsarkiv 1974.

Arkivverket tar emot handlingar som myndigheterna överlåter samt skaffar och förvarar annat arkivmaterial som är av betydelse för samhället och forskningen. Dessutom har arkivverket skaffat många mikrofilmskopior av handlingar som finns i andra arkiv. En stor del av det mest utnyttjade arkivmaterialet samt mikrofilmerna har digitaliserats. De kan utforskas i arkivverkets Digitalarkiv.

Statliga myndigheter överlåter sina handlingar som ska förvaras varaktigt och som är äldre än 40 år till arkivverket. Handlingar från nedlagda myndigheter kan överföras till arkivverket tidigare än så. Handlingar från statens centralförvaltning, ministerier, centrala ämbetsverk och högre domstolar överförs till Riksarkivet medan statliga distrikts- och regionmyndigheter överlåter sina handlingar till landsarkiven enligt den regionala indelningen.

Kommunerna, städerna och samkommunerna förvarar i regel sina handlingar i sina egna centralarkiv.De kommunarkiv som finns i arkivverket härstammar oftast från kommuner som blev kvar på andra sidan gränsen till följd av krigen.

Lutherska församlingar deponerar sina arkiv vid arkivverket. Kyrkoböcker hör till de mest utnyttjade bland församlingarnas material. De tillhandahålls på mikrofilm, men har även digitaliserats. Kyrkoböcker som är äldre än 125 år kan användas via Digitalarkivets självbetjäning. Arkiv från ortodoxa församlingar finns främst vid S:t Michels landsarkiv.

Arkivverket förvarar även många personarkiv, släktarkiv, organisationers och föreningars arkiv och företagsarkiv. Arkivet placeras på den ort som överlåtaren bestämmer, men normalt överlåts materialet till den enhet inom vars arkivdistrikt föreningen eller företaget har bedrivit sin verksamhet eller personen eller släkten har levt.Arkiven från centralorganisationerna för olika riksförbund förvaras i Riksarkivet.

Arkivverket arrangerar utbildning främst för personer som ansvarar för och handhar dokumenthanteringen, arkivfunktionen och registreringen vid statliga och kommunala inrättningar. Arkivverket arrangerar varje år grundkurser i dokumenthantering och arkivfunktion. Grundkursen är en förutsättning för att man ska kunna beviljas rätt att avlägga grundexamen i dokumenthantering och arkivfunktion. Utöver grundkurserna arrangerar Riksarkivet och landsarkiven kurser och temadagar i dokumenthantering och arkivfunktion. Kurserna är i regel avgiftsbelagda. 

Utbildningsprogrammet för arkivsektorn, som har fastställts av Riksarkivet, omfattar två olika examina: grundexamen i dokumenthantering och arkivfunktion samt högre arkivexamen. Bägge examina avläggs vid sidan av arbetet, vilket tar normalt 1–2 år. De skriftliga förhören för examina arrangeras vid Riksarkivet och landsarkiven en gång per månad under vår- och höstterminen. Tentamenslitteraturen, till den del den inte finns att tillgå på annat sätt, kan lånas från Riksarkivet och landsarkiven.

Det finns även arkiv- och informationsvetenskapliga program vid flera universitet. Här kan bl.a. nämnas det masterprogram (120 p) som ges vid Tammerfors universitet, och fristående studiekurser vid universiteten i Joensu och Åbo.