kommunval

Finlands kommunalval förrättas vart fjärde år i oktober. Men hur skiljer sig kommunalvalen i Sverige och Finland sig från varandra?

Hur många kommuner finns det?
Finland: 320
Sverige: 290
I början av 2000-talet hade Finland 448 och Sverige 289 kommuner.

Hur ofta sker kommunvalen?
Finland: Vart fjärde år, nästa gång våren 2017.
Sverige: Vart fjärde år, nästa gång hösten 2018.
Under perioden 1970–94 skedde valen i Sverige vart tredje år, sedan dess vart fjärde år. I Finland har kommunalval ordnats vart fjärde år sedan 1956.

Är det kopplat till riksdagsvalet?
Finland: Nej, riksdagsvalet ordnas också vart fjärde år, senast våren 2015.
Sverige: Ja, val till riksdag, kommun- och landstingsfullmäktige ordnas samtidigt.
De tre allmänna valen i Sverige har ordnats samtidigt sedan år 1970.

Vem har rösträtt i kommunvalen?
Finland: Åldersgränsen för rösträtt är 18 år. Isländska och norska medborgare samt EU-medborgare får rösta om de har en finländsk hemort i befolkningsregistret. Det samma gäller andra invandrare som bott i kommunen i minst två år.
Sverige: Åldersgränsen för rösträtt är 18 år. Isländska och norska medborgare samt EU-medborgare som folkbokförts i Sverige får rösta. Andra invandrare får rösta om de varit folkbokförda i Sverige i minst tre år.

Vem har rösträtt i riksdagsvalet?
Finland: Finska medborgare som fyllt 18 år får rösta.
Sverige: Svenska medborgare som fyllt 18 år får rösta.

Hur stort är valdeltagarandet i kommunvalen?
Finland: 2012: 58,3 %, 2008: 61,3 %, 2004: 58,6 %, 2000: 55,9 %
Sverige: 2014: 82,8 %, 2010: 81,6 %, 2006: 79,4 %, 2002: 77,9 %
I både Finland och Sverige har valdeltagandet i de senaste kommunalvalen varit det lägsta på 30 år.

Hur stort är valdeltagandet i riksdagsvalet?
Finland: 2015: 70,0 &, 2011: 70,5 %, 2007: 67,9 %, 2003: 69,7 %
Sverige: 2014: 85,8 %, 2010: 84,6 %, 2006: 82,0 %, 2002: 80,1 %
Siffrorna i Sverige är de lägsta sedan 1960-talet. Första gången valdeltagandet i Finland halkade under 70 procent var år 1991.

Hur flitigt röstar utländska medborgare i kommunalvalet?
Finland: I kommunalvalet 2008 var valdeltagandet i denna grupp knappt 20 %.
Sverige: I kommunalvalet 2010 var valdeltagandet i denna grupp ca 36 %.

Hur är den könsmässiga fördelningen i kommunfullmäktige? 
Finland: Fullmäktige: 37 % kvinnor. I styrelserna: 46 % kvinnor.
Sverige: Fullmäktige: 43 % kvinnor. I styrelserna: 41 % kvinnor.
I Finland bör medlemmarna i kommunstyrelsen väljas så att minst 40 % är kvinnor och minst 40 % är män. Siffrorna är från perioden 2008–2012 (Finland) och 2010–2014 (Sverige).

Hur många kommunala förtroendevalda är under 30 år?
Finland: 6 % av dem som valdes till kommunfullmäktige är 18–29 år. I befolkningen är andelen ca 15 %.
Sverige: 8 % av de förtroendevalda är 18–29 år. I befolkningen är andelen 16 %. 
Siffrorna är från perioden 2008–2012 (Finland) och 2010–2014 (Sverige).

Hur stor är kommunskatten?
Finland: Snittet för hela landet år 2015 är 19,84 %.
Sverige: Snittet för hela riket år 2015 är 32 %

Val och ansvarsområden

I Sverige väljer folket sina representanter direkt både lokalt och regionalt, till kommun- och landstingsfullmäktige. I Finland ordnas kommunalval, men det finns ingen sekundärkommun som skulle motsvara landstingen i Sverige. I stället bildar kommunerna landskapsförbund, och dessutom kan kommuner samarbeta, till exempel genom så kallade samkommuner. Representanterna i dessa organ i Finland väljs indirekt, det vill säga av kommunernas förtroendevalda. Undantaget till denna regel är Kajanaland, där man under 2000-talet har gjort ett försök med ett direktvalt landskapsfullmäktige, som påminner om landstingsfullmäktige i Sverige. Åland har i kraft av sin självstyrelse ett system med lagting och landskapsstyrelse som avviker både från det fasta Finland och det svenska systemet.

Landstingen i Sverige ansvarar för en stor del av hälso- och sjukvården. Kommunerna ansvarar för vissa specifika områden, till exempel vård och omsorg av äldre samt skolhälsovård. I Finland är det kommunerna som ansvarar för vården, men den specialiserade vården organiseras i praktiken genom sjukvårdsdistrikt, som är en form av samkommun och därmed indirekt valda.

En av de största skillnaderna i valsystemen mellan Finland och Sverige är att partierna i Sverige gör upp en ordningsföljd för sina kandidater. Man kan sedan 1990-talet även personrösta i Sverige, men det är tills vidare relativt få som väljs in på så kallade personkryss. I Finland avgörs mandatfördelningen inom ett parti enbart på basis av personrösterna – kandidaterna ställs inte i ordningsföljd före valet.

I Sverige ordnas val till riksdag, kommun- och landstingsfullmäktige alltid samtidigt. I Finland sammanfaller riksdags- och kommunalval aldrig. Det kan bidra till ett högre valdeltagande i Sverige i samtliga val. Å andra sidan kan det påverka debatten inför valen och ge mindre utrymme för kommunalpolitiken.

– Nog diskuteras det kommunalval också, men rikspolitiken dominerar debatten om vem som ska leda Sverige. Mest hamnar kanske landstingen i kläm. Systemet har både för- och nackdelar, säger Jan Sundberg, professor i allmän statslära vid Helsingfors universitet.

Eftersom valen ordnas samtidigt kan man jämföra röstningsbeteendet mellan valen på individnivå, och Sundberg lyfter fram en intressant utveckling.

– På 1970-talet var det bara 4–5 procent av väljarna som splittrade sina röster, det vill säga röstade på ett parti i kommunalvalet och ett annat i riksdagsvalet. I dag är det närmare 30 % som röstar olika i riksdagsval och kommunalval. Det här kan vi inte riktigt mäta i Finland. Man kan förstås fråga väljaren själv, men det ger inte riktigt rätt bild heller eftersom valen ordnas vid olika tidpunkter, säger Sundberg.

Den kommunala förvaltningen

Utöver landstingen finns det enligt Sundberg en stor skillnad mellan Sverige och Finland i fråga om den kommunala förvaltningen.

– I Sverige finns det partistöd på kommunal nivå. Det finns alltså pengar för politik i kommunerna. Det har i sin tur lett till att de flesta kommunerna i dag har hel- eller deltidsanställda politiker, och att de största partierna har egna partikanslier med anställda på kommunalnivå, vilket inte egentligen alls finns i Finland. Där har delvis skett en professionalisering av kommunalpolitiken, säger Sundberg och syftar främst på kommunalråden i Sverige.

I Finland motsvaras de av kommunstyrelsemedlemmar. Arvodena för de förtroendevalda i Finland varierar, men till exempel i Helsingfors var mötesarvodet för en stadsstyrelsemedlem 245 euro – drygt 2 000 kronor – år 2011.

En utvidgning av den lokala demokratin har lyfts fram som en motvikt till centraliseringen och de allt större förvaltningsenheterna och städerna. Försök med kommundelsförvaltning har fått ett aningen större genomslag i Sverige, men i bägge länder är den institutionaliserade närdemokratin svag.

– Man gjorde något försök i Helsingfors på 1980-talet och det har funnits olika försökskommuner i Finland. Men om de ska ha reell makt så ska de ha budgetmakt, frågor att besluta om och resurser att fördela. I Sverige har de experimenterat mera, särskilt i Stockholm och Göteborg, men även där har de upplevt resursbrist och rädsla för att byråkratisera systemet, vilket också kan ske. Det vi borde göra i Finland är att experimentera mera med olika lösningar. De behöver inte vara baserade på en förvaltningsmodell och i synnerhet inte på tanken att alla kommuner behöver vara förverkligade på samma sätt, säger Stefan Sjöblom, professor i kommunalförvaltning vid Svenska social- och kommunalhögskolan i Helsingfors. Han flaggar bland annat för föreningsdriven närdemokrati.

Kommunfältets utveckling

Kommunfältet i Sverige har genomgått en radikal förändring sedan mitten av 1900-talet. År 1952 minskade antalet kommuner (städer, köpingar och landskommuner) från 2 498 till 1 037. I en andra reformvåg minskade antalet kommuner ytterligare till 278 åren 1962–74. Sedan dess har en del kommuner delats och år 2012 har Sverige 290 kommuner.

I Finland har kommunernas antal minskat stadigt sedan 1960-talet, men minskningen har inte varit lika kraftig som i Sverige. År 1966 hade Finland sammanlagt 545 kommuner och fram till år 2012 har antalet sjunkit till 336, delvis som en följd av kommun- och servicestrukturreformen under 2000-talet. Statsminister Jyrki Katainens regering har tagit initiativ till en ny kommunreform, så kommunfältet i Finland lever i hög grad i dag, i motsats till det svenska kommunfältet som förefaller relativt stabilt. Det faktum att Finland saknar den direktvalda mellannivå som landstingen utgör i Sverige är en förklaring till att kommunfältet just nu rör på sig betydligt mer i Finland.

– Det gör de här två systemen väldigt olika. Det är en del av det problem vi har i dag med att hitta den rätta kommunstrukturen, säger Stefan Sjöblom.

– Då vill man ha jättekommuner i stället, som ska bära det här ansvaret. Det får konsekvenser då differenserna ökar inom kommunerna, säger Jan Sundberg om dilemmat med sammanslagningar.

De svenska reformerna genomfördes i en helt annan situation än den man har i Finland i dag. Sundberg påpekar för det första att landstingen fanns sedan tidigare och kunde ta över en del av ansvaret för tjänsterna. Ännu viktigare var den kontinuerliga ekonomiska tillväxten som banade väg för centralisering och försvagad demokrati utan betydande protester.

– Det fungerar så länge det finns pengar. Folk kan smälta en försvagad demokrati, men om skolan dras in, om dagiset dras in, om vårdcentralen dras in – då tar det eld, säger Sundberg.

I dag är det snarare recession än tillväxt som gäller.

– I Finland är vi nu tvungna att använda kommunstrukturen som ett instrument för att över huvud taget försöka hålla kvar det vi har skapat hittills. Det är framför allt det här som är skillnaden och som gör att situationen är stabilare i Sverige. Likheten mellan kommunerna är större och man har en fastare struktur. Och så har man landstingsnivån som ingen kritiserar i grunden och som man inte ser något skäl att ge upp, säger Sjöblom.

Vad gäller den närmaste framtiden tror han att de finländska kommunerna får det tuffare än de svenska.

– Ett av de stora problemen i Finland är att det är så otroligt stora skillnader mellan kommunerna. Rörelseutrymmet kan vara obefintligt för de kommuner som har en ekonomiskt svag situation. Under de senaste 20 åren har det skett en polarisering – de svaga har blivit svagare och de starka starkare. Den polariseringen skulle jag föreställa mig att man inte ser lika starkt i Sverige, tack vare att man har en jämnare kommunstruktur som grund, säger Sjöblom.

Trots detta varnar Sundberg att invånarna i de perifera kommunerna även i Sverige kan tvingas anpassa sig till en ny situation med mindre offentligt stöd.

– Vi kan hamna i en sådan situation i framtiden där du får skylla dig själv om du har valt att bo i någon avlägsen by – då får du själv se till att du får din service.

Text: Jonas Lindholm / Addeto