I Sverige talas det om en regionalisering av kulturpolitiken medan Finland anses ha ett mer centraliserat system på området. Samtidigt verkar statens grepp närmast öka i och med reformerna i Sverige. När forskare på området kulturpolitik samlades i Jyväskylä slog man också fast att det är svårt att jämföra länderna i den här bemärkelsen, dels eftersom den regionala nivån i Finland är så svag jämfört med den svenska och dels eftersom regionen kan betraktas både uppifrån, som statens verktyg, och nerifrån, som en nivå närmare individen.

Den långa gemensamma historien har lämnat efter sig en mängd likheter vad gäller institutioner, sociala strukturer och kulturella drag i Finland och Sverige. Men när man jämför kulturpolitiken i de nordiska länderna grupperar man i stället ofta ihop Sverige och Danmark, som bägge har en lång självständighet bakom sig och ett mer aristokratiskt kulturarv än de övriga nordiska länderna. Å andra sidan är Norge och Finland nyare nationalstater, där kulturen i ännu högre grad än i Sverige och Danmark är rotad i lantbruket. Denna jämförelse, som professor Anita Kangas bjöd på, blev upptakten till kollokviet om kulturpolitik i Jyväskylä den 8 april, och gav en fingervisning om att det här ett område där systemen i Finland och Sverige skiljer sig åt på många punkter.

Petri Karonen, professor i Finlands historia, lade grunden för en diskussion om den kulturpolitiska utvecklingen med en historisk översikt om förvaltningsstrukturens och förvaltningskulturens utveckling i de två länderna.

– Att jämföra förvaltningsorganisationer och -strukturer i Finland och Sverige är motiverat till exempel på grund av de gemensamma 600 åren, som likformade en hel del saker på båda sidor av Bottenviken. Men likheter inom administrationen borde inte överbetonas, sade Karonen.

Han tog också fasta på att man efter rikssprängningen använde i stort sett motsatta strategier beträffande förvaltningens legitimitet på de olika sidorna om Bottenviken. I Sverige satsade man på förändring och förnyelse, medan ledordet i Finland blev tradition - delvis som en skyddsmekanism i rädslanm för ökat ryskt inflytande. Karonens föredrag finns tillgängligt i sin helhet på Addeto.com.

Torbjörn Eng, historiker och forskningssekreterare vid Riksbankens Jubileumsfond, tog särskilt fasta på den statliga regionala nivån i form av länen, där sammanslagningar utretts och diskuterats under de senaste åren. Två nya regioner, Skåne och Västra Götland har bildats, medan det på många andra håll finns ett ”folkligt stöd” för de gamla länen. Bilden kompliceras ytterligare av de folkvalda landstingens historiska och fortfarande viktiga roll. Eng konstaterade att läget har förändrats rätt mycket på sistone, i och med att Finland genomfört reformer i snabbare takt än man gjort i Sverige. Eng indikerade att det är svårt att jämföra länderna på denna punkt, dels eftersom man använder regionbegreppet på så olika sätt i Finland och Sverige, och dels för att det i praktiken inte har funnits någon regional autonomi i Finland. De regionala enheterna har till exempel inte haft någon beskattningsrätt i Finland, vilket är en central poäng då man överväger vilka möjligheter man har att kopiera modeller och strukturer länderna emellan. Detta resonemang ledde vidare till en av de centrala frågeställningarna för kollokviet: I vilken utsträckning sker en regionalisering eller centralisering av kulturpolitiken i Sverige och Finland?

Jenny Johannisson, forskare vid Högskolan i Borås, har gjort ett antal jämförande studier om kulturpolitik på sub-nationell nivå de senaste åren. Hon har särskilt forskat kring den så kallade kultursamverkansmodellen, som är en ny modell för att fördela kulturanslag på regional nivå. Hon betonar att modellen ännu är så ung att det är svårt att säga något om effekterna. Ändå menar hon att man med fog kan hävda dels att den regionala nivån har fått en starkare roll inom den svenska kulturpolitiken, samtidigt som det skett en centralisering i form av att regeringen stärkt greppet om kulturpolitiken. Det har alltså skett en regionalisering, men inte nödvändigtvis någon decentralisering på området.

Esa Pirnes, kulturråd vid Undervisnings- och kulturministeriet i Finland, menar att den finländska kulturpolitiken länge präglades av ett starkt statligt intresse i den nationella kulturen och i att med statliga medel upprätthålla en nationell identitet. Trots att systemet var centraliserat så skedde ett visst mått av regionalisering under 1980-talet, men på det stora taget gäller ändå att staten och kommunerna är de enda verkligt viktiga kulturpolitiska aktörerna. Dock menar Pirnes att kommunerna är relativt inflytelserika och att systemet därmed inte skulle vara så centraliserat som man ibland hävdat.

Under de senaste fyra decennierna har det statliga Kulturrådet spelat en betydande roll som statens verktyg att främja, styra och fördela anslag inom kulturpolitiken både i Finland och i Sverige. I Finland upprättades Kulturrådet några år tidigare än i Sverige, och nytt för i år är att Kulturrådet i Finland har ersatts av Centret för konstfrämjande, som är ett expertorgan underställt Undervisnings- och kulturministeriet.

Erik Peurell, utredare vid Myndigheten för kulturanalys, redogjorde för situationen i Sverige. Hans inlägg stöder Jenny Johannissons slutsatser om att man i Sverige parallellt kan skönja en regionalisering och en fastare statlig styrning av kulturpolitiken. Sedan 1974, då Statens kulturråd grundades, har det stått som ett slags symbol för statens kulturpolitik, enligt Peurell.

I Finland var nationsbygget ett centralt mål för kulturpolitiken under en lång tid efter självständigheten, enligt Sakarias Sokka, forskare vid Jyväskylä universitet. Han betonade också de korporatistiska dragen i de nordiska systemen, inte minst i Finland, som kanske också bidrog till en bredare förankring av kulturpolitiken i samhället. Sedan i år har alltså Kulturrådet upphört att existera, och enligt Sokka har direktören för det nya Centret för konstfrämjande relativt stor makt. Vilka konsekvenser det får återstår att se, men Sokka instämmer med de övriga föredragshållarna att den regionala nivån i Finland har varit väldigt svag. Han frågar sig särskilt vilken roll kommunerna kommer att ha inom kulturpolitiken i framtiden. Han tog också upp ett faktum som återkom flera gånger under kollokviet: strukturer och institutioner är en sak, men penningströmmarna avgör vilka effekter kulturpolitiken får i praktiken. I Sverige koncentreras anslagen till Stockholmsregionen. Mönstret är liknande i Finland genom koncentrationen till Helsingforsregionen och de södra delarna av landet.

Det civila samhället lyfts fram allt mer på de flesta politikområden, så även inom kulturen. Miikka Pyykkönen lyfte fram fyra huvudsakliga förändringstrender gällande vad som förväntas av det civila samhället: ett ökat ansvar för serviceproduktionen, aktivering av medborgarna genom den tredje sektorn, demokratiseringen av samhället, samt som en kombination av dessa, eventuellt ett slags sammansmältning av det offentliga och det icke-offentliga (governmentalization of civil society).

Tobias Harding, forskare vid Linköpings universitet, talade bland annat om organisationernas verksamhetsförutsättningar och samarbetsformer, liksom om ändringar i individernas kulturbeteende. Han nämnde bland annat att icke-statliga organisationer är mer beroende av frivilligarbete än av statlig finansiering, och väckte frågan om perspektivet amatörer–professionella vore mer intressant att undersöka än förhållandet mellan det civila samhället och staten.

Pasi Saukkonen, specialforskare på Cupore (en stiftelse som har till uppgift att främja kulturpolitisk forskning i Finland), inledde med att konstatera att, liksom i fallet regional nivå, kan använda ett antal ord för att beskriva de verksamheter som varken faller inom ramen för den offentliga sektorn eller företagssektorn, till exempel non-profit, idea-driven, third sector och civil society. Han tog upp fyra aspekter i det finländska systemet, varav två gäller även för Sverige medan de två övriga är specifika för Finland. I bägge länder har man ett omfattande nätverk av professionella artister och kulturorganisationer, vilket leder till att kultursektorns röst åtminstone har en viss vikt i samhällsdebatten. Dessutom finns ett brett och mångsidigt fält med amatörer. Det som enligt Saukkonen skiljer länderna åt är att privata aktörer spelar en stor roll i Finland när det gäller kulturinstitutioner, så som museer. Inte minst har de två största stiftelserna på kulturområdet i Finland – Suomen Kulttuurirahasto och Svenska kulturfonden – en oerhört viktig roll för finansieringen av kulturverksamheten i landet.

Kollokviet avslutades med en livlig paneldebatt, där bland annat det nationella och sub-nationella perspektivet kopplades ihop med globaliseringen samt fördelarna med ett förstärkt nordisk samarbete och perspektiv beträffande den kulturpolitiska forskningen. Pasi Saukkonen förde fram tre önskemål gällande forskningen: han efterlyser allmän samhälellig expertis, metodologisk expertis och kunskap om hur hybridorganisationer fungerar. Tobias Harding påpekade att det på basis av de relativt få forskningresultat som hittills finns på området verkar finnas stora skillnader i hur globala trender påverkar det civila samhället – här finns dock väldigt lite forskning på nationell eller lägre nivå. Ritva Mitchell, forskningsdirektör vid Cupore, varnade för att den nordiska traditionen av starka institutioner och välorganiserat civilsamhälle i värsta fall kan förvandlas till en börda – hittills har reformer visat sig ha svårt att bryta igenom ingrodda strukturer. Magisters- och doktorsutbildningen var ett av de sista ämnena som avhandlades under diskussionen. Jenny Johannisson anmärkte att det finns ont om utbildningsprogram för kulturpolitik. Karina Horsti från Jyväskylä universitet efterlyste gemensamma nordiska doktorsutbildningar.

Text: Jonas Lindholm / Addeto